Jag kom ihåg att min faster hade sytt en tavla med denna text på som hängde hemma hos min farmor och farfar när vi var små. Jag kommer ihåg att jag kollade på den och läste varje gång jag såg den. Jag tyckte att den var väldigt fin, men det är inte förens nu efter, som man riktigt förstår innebörden med den där lilla texten.. Ja att allt kan vara så konstigt ibland och shit vad jag saknar allt när jag var mindre. Precis allt faktiskt. Vissa säger ju att det inte fanns problem när man var mindre, men visst fanns det prblem. Jag kommer dock bara ihåg allt jag hade och jag saknar det väldigt mycket. Det händer så mycket när man blir äldre, både fysiskt och psykist. Jag flyttade bara sådär random typ 40 mil ifrån staden där jag bodde och trivdes i, jag förlorade min pappa när jag var 11 år och det drog ner mig i ett mörkt hål under en massa år, speciellt det första. Och det som jag är mest rädd för är att jag aldrig någonsin kommer kunna ta mig upp ur det hålet igen, jag tror inte att jag kommer våga släppa taget. Jag tror att det kommer bli ännu mer smärtsammare för mig än det är. Tänk er att släppa taget helt om din pappa, skulle DU klara det? Snart har det gått 6 hela år, men det går fortfarande inte en enda dag utan att jag och mitt hjärta faller tillbaka på dig. Det är fruktansvärt svårt att leva utan dig och man tar en dag i taget, iallafall var det så de första åren. Nu är det mer så att man lär dig att leva med det, men man kommer aldrig över de. Det är sjukt egentligen hur nåt sånt kan hända, att det drabbar en person så hårt. Det är ofattbart och i början tog det lång tid innan man riktigt visste vad som hade hänt. Hjärnan kunde lixom inte hänga med på en sån sjukt stor förändring i hela livet. Det här är ju något som har och kommer drabba mig genom hela mitt liv. Jag tycker att det är jättejobbigt att prata face to face med en person om det här, likaså en kompis i klassen eller som om det vore min egna mamma, hon som jag litar på och älskar mest. Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt, medans andra tycker det är skönt att bara få släppa ut allt. Men det är väll så att jag har stängt inne sorgen för länge nu, och därför har det blivit så svårt för mig att tala om det här. Jag vet inte vad jag ska skriva mer, jag har tomt på ord, kan inte tänka klart.
Men det är väll bla. det här som livets gåta handlar om, att man ska älska någon, sen glömma och tillslut förlåta. Dock kommer jag aldrig glömma min pappa, och jag vet inte heller riktigt vad det är jag ska förlåta, men det kommer jag väll på i livet, när jag blir äldre och det bara flyter på.
Hoppas att någon har sin tid och läst detta, jag tycker faktiskt att det är ganska så viktigt. Man ska vara rädd om dem man älskar ♥