Min mamma och pappa träffades redan på gymnasiet och var tillsammans till och från ända sen dess.
Min mamma är född den femte december 1965 och uppvuxen i vimmerby/västervik och min pappa är född den 14 januari 1965 och uppvuxen i edsbruk.
När dem var 27 år fick dem min bror och när dem var 29 så fick dem mig.

Min mamma är, som jag antar att alla tycker om sina mammor, världens bästa. Även att jag kan hata henne som jag vet inte vad ibland, så går det över efter en stund. Hon är så snäll och omtänksam, säger ofta inte nej till mycket. Låter mig göra det och lite mer än vad en tjej i min ålder kanske egentligen får, men hon är alltid så beskyddande. Hon har alltid funnits där för oss, fast jag aldrig riktigt har öppnat mig för henne. Kan verkligen inte prata med henne om personliga saker, vet faktiskt inte varför men så är det.
Har insett att hon är en väldigt stark person efter allt hon gått igenom, och att hon varit ensam vårdare om mig och min bror de senaste fem åren. För vi har varit ett par riktiga retstickor och bråkade jättemycket. Men nu har hon funnit en annan kärlek, och även om INGEN någonsing kan ersätta min pappas plats, så är jag lycklig för min mamma, hon förtjänar det verkligen. Hon är nog en utav de personera som jag älskar mest.

Min pappa är också världens bästa, eller var iallafall. Han var alltid snäppet "snällare" än mamma, han lät oss göra mer grejer än för mamma och gav oss allt vi pekade på. Han brydde sig så jävla mycket.
Han hade en del problem kan man säga, men jag fattar egentligen inte varför. Han hade haft en sjuk bra uppväxt, hade en familj som verkligen älskade han och han var omtyckt av alla. Han var igenkänd av väldigt många efter alla bra jobb han gjort. Är inte så jätteinsatt i dedär men jag vet att han var en mycket uppsatt person inom militären där han jobbade i karlskrona. När vi flyttade hit för ca sju år sen blev han blev chef på socialtjänsten och jag vet att han hjälpte väldigt många personer som mådde dåligt. Men jag har insett nu att det var nog från hans jobb han fick sina problem, han såg så många som hade det jobbigt i vardagen och det blev väll för personligt för han.
Tror även det var därför han hade ett annat jobb också, han blev nämligen rektor på västerviks gymnasium (där jag går nu), men på något sätt hjälpte det inte..
På min mormors födelsedag den 27 juni 2006 så åkte jag och min mamma till henne i vimmerby för att fira hennes födelsedag. Min bror var hos en kompis i karlskrona och hälsade på och tja, min pappa följde inte med för hans problem.. Kom ihåg exakt vad han sa till mig innan vi åkte, dem orden kommer nog aldrig försvinna ur mitt huvud.
När vi kom hem var han borta. En lapp. (och nej, det var inget självmordsbrev utan det stod vart han var)
Vi väntade över natten, men han kom inte så vi ringde polisen. Han hade gett sig ut med vår lilla öppna motorbåt till en ö som vi brukade besöka. Polisen börjde sitt sökande och kunde se att han varit där, men inte ett spår efter han eller båten. På två dagar hittade dem ingenting. Jag satt bara hemma och glodde. Kunde inte göra någonting. Mådde illa och åt inte. Tänkte på allt och ingenting. Kom ihåg att min mammas kompis frågade mig vad jag tänkte på, jag svarade: "på allt, men jag vet inte vad. Har faktiskt ingen aning"
På tredje dagen hittade dem båten - men inget spår av pappa och med lite blod och hans tillhörigheter i. Kan inte beskriva hur rädd jag var den dagen, jag kan nästan säga att jag visste vad som hade hänt, men jag ville inte inse. Stängde mig inne och låg isolerad. Två dagar efter ringde polisen, dem hade hittat hans kropp i oskarshamn. I oskarshamn?! Vi fick åka och identifiera han och vi satt hos han i säkert i fem timmar och bara kollade och höll han i handen. Ingen vet exakt vad som hände eftersom att han var helt själv, men jag vet att han inte gjorde det med vilja. Jag bara vet det. Han skulle inte ge upp allt han hade och vad han hade presterat. Han älskade sin familj, även att mina föräldrar faktiskt varit skilda en gång när vi bodde i karlskrona. Fast dem hittade tillbaka till varandra. Hur stor chans är det att man gör det lixom? Det kallar jag äkta kärlek.

 Men tänk, jag var bara 10 år då och var med om något sådär hemskt. Alla minnen från de dagarna, sitter kvar i sinnet och kommer alltid att göra det. Hur kul är det att få en sån sista bild av sin pappa som man alltid vet kommer sitta kvar? Och när man är så ung också? Inte ha en pappa bredvid sig under sina viktigaste år i livet?
Om jag bara vetat att det var sista gången jag skulle se han i livet, så skulle jag ha sagt något då när han sa det till mig. Jag ångrar det, varje dag, och kommer få leva med det hela livet. If I just have known.